chisan

Om jag någonsin haft något förstånd så känns det som jag snart kommer förlora det!! Allt som har med djur att göra känns helt jävla hopplöst just nu. Tror ni inte att jag fick ett samtal igår att min pippi fågel som vi väntat på i snart två månader dog i torsdags!! Herregud, undrar om det é någon som försöker tala om för mig att jag inte ska ha djur? Men av vilken jävla anledning? Fan, é ganska upprörd, eller uppgiven, har tjutit ett par gånger denna veckan över denna hopplöshet. Känner en maktlöshet över alltihopa, jag kan inte gör ett skit åt det heller.

Nå, ni anske kan tycka det é löjligt att jag blir uppjagad av detta, men för mig é det viktigt! Jag försöker göra allt rätt, köpa djur från bra ägare, vara noga med allt, in i minsta detalj, men det hjälper inte... Ka man verkligen vara för nogrann om man ska köpa sig en häst man förmodligen ska ha i väldigt många år framöver?? È jag konstig för att jag vill vara nogrann och vill vara mån om att det ska vara rätt för både mig och hästen?
Varför blir de såhär? Jag förstår inte alls...

Jag ger snart upp, skiter i allt. Känns som jag bara vill släppa allt och inte längre lägga energi på varken fåglar eller hästar. Känner mig fullständigt dränerad på energi, hur länge ska jag orka alla dessa motgångar?
Hur jävla svårt kan det vara ett hitta en frisk häst och en frisk fågel? Jag har två fiskar som jag däremot inte vill ha, men de envisas med att leva kvar i mitt skitiga akvarium, fattar nada...

Tänker jag lite längre än näsan räcker så förstår jag att detta är ett I-landsproblem i allra högsta grad. Självklart finns det värre saker, men för stunden känns det hopplöst och då skriver jag av mig här, orkar ni inte läsa så slipper ni, jag förstår...

Ska iofs åka till K-stad och kolla på tre hästar hos samma försäljare, hmm, har egentligen ingen kolla på vad för hästar jag ska kolla på, men det kanske blir bra. Men som ni kanske förstår så är mina förväntningar inte så höga, orkar inte hoppas och tro längre. Varje gång jag hoppas och mina planer grusas faller jag ner i avgrunden igen och jag måste börja om på nytt.

Snart har jag letat häst i ett helt jävla år, hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle bli så svårt. Men kanske é det som mamma säger - "Ta det lungt så hittar du rätt...."

Hur vet jag då att det é rätt när jag står där? Jag trodde jag hittat rätt för längesedan, men icke...

Nä, shit vad jag har gnällt och svurit mycket nu, kanske dax att åka till stallet och ta hand om Tompa och Calle...

Om jag orkar så ska jag göra en uppdatering ikväll om de tre pållarna jag ska kika på ikväll... Om jag orkar, om jag vill eller om det ens é lönt... Positivt tänkande, haha, knappast, vet inte hur man tänker positivt längre...


//
Chisan