chisan

Så, då har Hot Shot fått lekkamrater igen. Han går numera med tre andra pågar, och de busar och lever jäkel hela daganra, hahah! Kul att se att han trivs. Här står Tompa och Hot Shot och kliar varann, de två har visst blivit bra polare, Tompa har tagit kommandot över lillkillen, han får inte leka med de andra barnen. Tompa vill helt enkelt ha Hot Shot för sig själv....



Här om dagen tog Johan premiärturen med Hot Shot. Han é gudasnäll nästan hela tiden, förutom när korna visar sig. Han é ganska skiträdd för dessa stora varelsena. Men, han får helt enkelt vänja sig eftersom gården é full med kor, överallt!



I Tisdags var det så dax att ta ett sista farväl av Sonja. Begravningen var otroligt fin och självklart hade Sonja ett finger med i spelet hela tiden. Dels hade hon skrivit en text som tonsatts och dessutom hade hon bett prästen sjunga och spela på sin gitarr. Det gjorde själva grejen väldigt fin, men det lättade dessutom upp stämningen lite. Typiskt Sonja att lägga sig i, hihi!
Vila i frid Sonja!




På lördag é det dax att åka på semester, det bär av till Turkland tillsammans med Tina och Fredrik.
Åhhhh, jag vill INTE flyga, fan, magen börjar redan krångla, ångest! Ringde och fick en tid på vårdcentralen, vill ha lite lugnande utskrivet. Vill helst inte proppa mig med en massa skit, men det känns tryggt att ha med sig. Eftersom jag blir så jäkla stressad av situationen så biter inte pillerna heller som jag önskar. Då kanske man lika gärna kan låta bli? Eller så tar man lite extra? Nä, fy sjutton, jag vill inte. Hur kunde det bli så här? Jag har aldrig varit flygrädd innan liksom...

Suck, det tar musten ur mig fullständigt, varför? Vet hur missanpassad jag känner mig när vi é på plats i planet. Känns som hela kroppen svider och är redo att explodera, jag kan vrida och vända mig som en idiot. Handsvetten ska vi inte snacka om...

Kikar man sig omkring så sover folk, hur kan man finna sån ro på ett plan? Iofs tvingade jag mig själv att sova sist, det gick en liten stund, men det är ingen sömn man blir utvilad av, bara mer stressad egentligen, varför vet jag inte...

Emellanåt vill jag bara slänga mig på golvet och skrika. Men med rädsla för att skapa panik på planet så undviker jag det. Att det hade gjort mig till åtlöje kvittar, vill bara att ångesten ska försvinna...

Så fort vi närmar oss marken så släpper allt, jag blir som en ny människa och kan inte förstå hur jag kunnat vara så rädd bara några minuter tidigare... Obehagligt när man inte känner igen sig själv...

Jag kan skriva om detta hur mycket som helst, men det känns som om det é dax att avrunda här innan ni tröttnar helt...

//
Chisan