Det gångna året...
Tycker att året i sig har varit hyfsat, när jag tänker efter...
Har radert ut bekanta jag inte är särskilt förtjust i och på så vis sedan skaffat mig många nya fantastiska bekantskaper. Tänker jag på mina närmsta så är jag ortoligt lycklig lottad. Försöker ta vara på de bekantskaper som ger mig personligen ett bra utbyte av livserfarenheter och som jag samtidigt kan ha jävligt roligt med.
Ett helt år har gått sen förra nyår, fattar ni? Tiden rinner ju iväg... Rinner ur våra händer, eller har vi det så bra under tiden att vi inte märker att tiden flyger iväg?
För mig går livet ut på att umgås med folk jag tycker om, alla andra kan man skita i. Har man ett bra team bakom sig kan man överkomma alla bekymmer. I de stunder jag behövt en trygg vägg att luta mig mot, ja, då har jag verkligen fått uppbackning, otroligt tacksam över det.
Vad menar jag med svåra tider? Detta året har det bland annat handlat om borgången av min fantastiska pålle, idioter till veterinärer och stallvärdar (eller det kanske va förra året igen...), jobbrelaterade bekymmer och även sedvanliga och vardagliga bekymmer. Jag upplever att jag inte står ensam, aldrig.
Hur é jag själv som person? Hmm, ja det kan man undra, men jag gör så gott jag bara kan, i alla lägen. Ibland kanske det inte alltid blir som jag tänkt, men som sagt, jag gör vad vad jag kan.
Jag vill att folk ska känna en rygghet i att känna mig, att jag är ärlig och inte sviker. Hoppas på att de flesta som umgås med mig känner mig på det viset. Om inte, ja, då kanske du och jag inte borde ses mer... Jag tror dock inte att det är på det viset, kan någon inte lita på mig, då litar jag inte heller på personen i fråga och då har jag förmodligen redan raderat denna ut telefonboken...
Jag försöker vara den som säger sanningen rakt ut, knusslar inte till det och gör saker besvärliga. Så vill jag att mina vänner ska vara mot mig.
Just nu upplever jag att just sådana vänner har jag i dagsläget och det är otroligt skönt! Tack för att ni finns!
Blev detta inlägget djupt och tungt att läsa? Mmm, det va nästan lite tungt att skriva, men det känns skönt, jag vill att folk runt om mig ska veta att jag uppskattar deras närvaro.
Skrev tidigare om min pålles bortgång, blir lite sentimental och kan inte släppa honom i denna stund, saknar honom såååå! Hans box står fortfarande tom för att jag inte kunnat hitta någon värdig ersättare. Känns förjävligt rent ut sagt. Ser hans box varje dag, stallgolvet i boxen har prytts med ett hjärta av gammal fukta. Vill inte gärna gå nära hans tomma och kala box, täckena hänger på boxväggen - fulla med damm, men jag kan bara inte flytta dem, då ser det ännu kalare ut...
Puh, nu får jag nog avsluta inlägget för idag, innan det blir ännu värre.
*Hoppas din tvätt inte blev rosa Tina*
Hoppas han vilar i frid...
Tack för mig.
//
Chisan
Har radert ut bekanta jag inte är särskilt förtjust i och på så vis sedan skaffat mig många nya fantastiska bekantskaper. Tänker jag på mina närmsta så är jag ortoligt lycklig lottad. Försöker ta vara på de bekantskaper som ger mig personligen ett bra utbyte av livserfarenheter och som jag samtidigt kan ha jävligt roligt med.
Ett helt år har gått sen förra nyår, fattar ni? Tiden rinner ju iväg... Rinner ur våra händer, eller har vi det så bra under tiden att vi inte märker att tiden flyger iväg?
För mig går livet ut på att umgås med folk jag tycker om, alla andra kan man skita i. Har man ett bra team bakom sig kan man överkomma alla bekymmer. I de stunder jag behövt en trygg vägg att luta mig mot, ja, då har jag verkligen fått uppbackning, otroligt tacksam över det.
Vad menar jag med svåra tider? Detta året har det bland annat handlat om borgången av min fantastiska pålle, idioter till veterinärer och stallvärdar (eller det kanske va förra året igen...), jobbrelaterade bekymmer och även sedvanliga och vardagliga bekymmer. Jag upplever att jag inte står ensam, aldrig.
Hur é jag själv som person? Hmm, ja det kan man undra, men jag gör så gott jag bara kan, i alla lägen. Ibland kanske det inte alltid blir som jag tänkt, men som sagt, jag gör vad vad jag kan.
Jag vill att folk ska känna en rygghet i att känna mig, att jag är ärlig och inte sviker. Hoppas på att de flesta som umgås med mig känner mig på det viset. Om inte, ja, då kanske du och jag inte borde ses mer... Jag tror dock inte att det är på det viset, kan någon inte lita på mig, då litar jag inte heller på personen i fråga och då har jag förmodligen redan raderat denna ut telefonboken...
Jag försöker vara den som säger sanningen rakt ut, knusslar inte till det och gör saker besvärliga. Så vill jag att mina vänner ska vara mot mig.
Just nu upplever jag att just sådana vänner har jag i dagsläget och det är otroligt skönt! Tack för att ni finns!
Blev detta inlägget djupt och tungt att läsa? Mmm, det va nästan lite tungt att skriva, men det känns skönt, jag vill att folk runt om mig ska veta att jag uppskattar deras närvaro.
Skrev tidigare om min pålles bortgång, blir lite sentimental och kan inte släppa honom i denna stund, saknar honom såååå! Hans box står fortfarande tom för att jag inte kunnat hitta någon värdig ersättare. Känns förjävligt rent ut sagt. Ser hans box varje dag, stallgolvet i boxen har prytts med ett hjärta av gammal fukta. Vill inte gärna gå nära hans tomma och kala box, täckena hänger på boxväggen - fulla med damm, men jag kan bara inte flytta dem, då ser det ännu kalare ut...
Puh, nu får jag nog avsluta inlägget för idag, innan det blir ännu värre.
*Hoppas din tvätt inte blev rosa Tina*
Hoppas han vilar i frid...
Tack för mig.
//
Chisan
Kommentarer
Postat av: Tina
Ja hu vilket år det har varit egentligen när man tänker efter. Mycket som har hänt både positiva och negativa. Glad jag träffat dig. Kram :-)
Trackback
