chisan

Idag är det första dagen jag orkat ta mig in här för att skriva. Egentligen har jag väl undvikit sidan för att slippa se bilderna på Bengan... Till och med datorn hemma har fått vara nedstängd, den är ju så fullmatad med minnen, först igår kväll orkade vi starta upp den och kika på lite bilder...
Måndagen, likaså tisdagen var fruktansvärd. Trodde jag var förberedd, men så fel jag hade. Varför ska avlivning av häst vara så dramatiskt? Det é ju den biten man minns mest. Har man en hund kan man sitta med den i knäet tills den somnat, en häst blir skjuten i pannan och efteråt lämnas en blodig grimma och grimskaft över till ägaren...

Tusen tack Tina för att du va med i måndags, det va guld värt att ha dig vid vår sida.
Tack även till min käre Far som åter igen fick ställa upp för mig och mina hästar, alltid en stor trygghet att ha dig vid min sida när det är svårt.

Givetvis måste jag tillägna min sambo en stor eloge, han har varit en klippa, utan honom vet jag inte hur jag skullat klara det. *Älskar dig*

Puh, hoppas tiden går lite fort nu så andra, roliga minnen kan få ta överhand... Idag är det fredag redan, kanske blir det första dagen jag inte gråter sedan i söndags? Kanske, men förmodligen inte... Tiden ska läka alla sår, é det så egentligen? Om man vill kanske...

Idag rivs de knappt läkta såren upp igen. Idag är det dax för en annan liten häst från stallet att lämna jordelivet och traska över till Bengan på hans evigt gröna fält. Usch, lider verkligen med dem idag...
*Tänker på er*

I veckan har jag fått mottaga mångas kommentarer. Alla självklart av omtanke, men så fel det kan bli ibland. En fråga som "hur é det" ? "Ja, va fan tror du", blir min respons (självklart tänker jag det bara). Jag hade själv förmodligen ställt samma fråga till en sörjande, men när man är den som mår dåligt så behöver man egentligen bara en klapp på axeln och höra "jag tänker på dig" eller "du vet var jag finns om du behöver" eller "min soffa står till ditt förfogande om du inte vill vara ensam". Små ord med stor betydelse.

Många nära och kära ringde mig i måndags. Jag é tacksam för att jag har så många omkring mig som tänker på mig. Telefonen gick varm. Egentligen orkade jag inte svara i telefonen, men vad skönt det var när jag väl gjort det, skönt att få höra en bekant röst när man är nedstämd, man kan alltid få till ett litet skratt i allt elände... Världen stannar ju inte, Krilles katt fortsätter ju fånga möss och släpa i dem levandes i huset så Krille och Lina får jaga musen till slut för att katten tröttnat...

Dagens bild är från första uppsuttna rundan på Bengan efter hans hemkomst till Höör.
Då - En lurvig spillevink med för långa bakben
Nyligen - Fula ankungen har blivit en vacker och underbar svan
Idag - En häst full med energi, fri och utan smärtor






//
Chisan