Elände...
Hur kan ödet verkligen vilja drabba de goda individerna hela tiden. Känner mig uppgiven, läget påminner om sår som det nyligen slutat blöda, det river upp och ligger där under ytan och gnager. Varför kunde vi inte bara få uppleva lite goda tider nu när vi alla varit igenom en tung tid? Var det verkligen för mycket begärt att låta mina nära få ha det bra?!
Jag står och ser på, inte jag och ingen annan kan påverka läget, bara tiden får utvisa.
Det vill till att vi håller modet uppe och hjälps åt, ta tillvara på den tid som råder...
Tiden, den är väl märklig. När vi vill att den ska gå fort , när vi väntar på att tiden ska utvisa vår framtid, ja då masar den sig fram så sakteliga. Men när vi vill stanna upp och fundera på hur man har det egentligen, ja då hinner man inte, eller??
Dagens dikt berör just detta, läs den, den är faktiskt tänkvärd...
Det går en genom tiden en säregen fläkt,
en sjukdom som allmänt benämnes jäkt.
Och bannlyst är stunden av ro och av frid.
Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.
Du äger kanhända en sjuklig vän,
det sista besöket var länge sen.
Du säger en ursäkt, blir öm och blid,
men tröstar dig med: Jag har inte tid.
Kanske har Du en mor, som är gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är Du.
Att glömma henne, är Du på glid?
Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?
Så lever Du livet i stora drag,
hur skall jag hinna allt i dag?
Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid.
Din slogan har blivit: Jag har inte tid.
Men när man har levat Ditt antal år.
När döden på tröskeln väntande står.
När man Dig kallar från livets id,
Skall Du då svara: Jag har inte tid ...
//
Chisan
Tack för omtanken:-) ..fin dikt och minst sagt tänkvärd. Kram
Tack för omtanken:-) ..fin dikt och minst sagt tänkvärd. Kram
